Sapfisk dikt i Sverige
Startad av: Gunnar Nirstedt
En fin och lite överraskande linje i den svenska poesin finner man om man följer den sapfiska versen genom 1900-talet. Versmåttet, som fått sitt namn efter den antika poeten Sapfo, är ganska enkelt: tre rader med troké—troké—daktyl—troké samt en fjärde och avslutande rad med daktyl—troké.
Hos Sapfo kunde det låta så här:
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mittemot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall
Denna dikt är ett av få fragment som finns bevarade av den klassiska poeten. Men versmåttet lever kvar. I Sverige är Vilhelm Ekelund antagligen först:
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.
Ekelund fuskar lite med rytmen, men det är ändå till största delen en sapfisk dikt. I en av sina mest kända dikter plockar Tomas Tranströmer upp stafettpinnen, och han är mera noggrann med metern:
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning
Den stora överraskningen i denna (lilla) tradition kommer när Lars Mikael Raattamaa tar bruk av versmåttet. Dikterna är lite okonventionellt uppställda på sidan, och det är kanske därför inte så många har uppmärksammat den metriska exaktheten, men Raattamaa vet vad han gör:
inom isen glimmar en sten, förmodad
sova ber hon, infrusen under nattvards-
värmens ögon, stenen beslöjas vit av
iseldars blickar
Som synes är det ett versmått som gärna lånar sig till diktning på svenska. Nu undrar jag: finns det fler exempel? Någon?