Rötter
Startad av: Kristoffer
Det är fascinerande hur poesin beter sig i mötet med ett nytt medium; det liknar ganska mycket människans beteende i liknande situationer: man återgår till det välkända och trygga. Därför blir varje teknisk nydaning, varje ny form, en anledning för poesin att nyinventera sig själv. Det blir särskilt tydligt i "Väljarna". Johannes Heldén framstår i sina böcker som så modern, så i samklang med det nyaste att han i praktiken är tvåspråkig (två av hans böcker - "Burner" och "Bug bomb" - har t o m titlar på engelska). Det gäller även texten i "Väljarna" - jag klickar på måfå och ordet "turbulensfält" dyker upp. Det visuella, däremot, retirerar till poesins mest välkända och trygga mark för att kunna genomföra detta möte med en ny form. Det är ett renskalat, kalt landskap som möter oss: fåglarna kretsar kring trädet, som står kalt mot den nakna skyn. Inget annat. Fåglar, träd. Det skulle kunna vara när som helst. Jag tycker det är spännande. Det är precis som vi människor beter oss i våra liv: inför mötet med det okända reducerar vi våra liv, återgår för övrigt till det mycket välbekanta, det vi tycker oss kunna ta för givet, för att kunna uthärda det nya. I poesins fall betyder detta alltså: Fåglar, träd.