Jämte kärlek och sex är döden och sjukdomar något av det svåraste man kan skriva om. Ju starkare känslor desto mer finess krävs för att skildra dem. Genom åren har svenska poeter lyckats närma sig de stora frågorna som rör liv och död på ett alldeles förträffligt sätt. Många av deras dikter har erbjudit tröst i perioder av sorg. Vad är det som gör att de skriver så bra om det som är så svårt?

Edith Södergrans dikter

Edith Södergran (1892 till 1923) skrev om livet och döden som ingen annan. Så balanserade hon också mellan liv och död, lungsjuk som hon var redan som ung. Hennes diktande har varit banbrytande för hur svenska poeter ser på och använder diktjaget. I dikterna har hon direkta tilltal såsom jag och du och hon är inte rädd för att vara personlig. Den stora rädslan för att dö och för att bli avvisad kontrasteras mot hennes livsvilja och längtan efter acceptans och tillhörighet.

Tomas Tranströmers dikter

Tomas Tranströmer (1931 till 2015) levererar bild på bild. Så är han också känd för att inom den svenska lyriken vara en oöverträffad bildspråksmästare. Tranströmer drabbades av en stroke och afasi. Han återhämtade sig aldrig från sjukdomen. Den isolering och avskärmning förlamningen i högersidan och hans oförmåga att tala innebar utgjorde stoff i hans dikter. Det frusna kargheten är återkommande teman i dikterna. Han använder ett bildspråk som är inspirerat av naturen. En skicklig poet kan på ett slående sätt måla upp naturbilder i form av metaforer för att egentligen uppenbara det inre känslolivet. Ett bra bildspråk är enkelt, tydligt och avskalat. Det kräver massor av träning för att skapa talande bilder.

Erik Axel Karlfeldts dikter

Det händer mycket i Erik Axel Karlfeldts (1864 till 1931) dikter. Han har varit lite av en nationalskald. Hans hyllade diktbok Hösthorn (1927) är en djup skildring av åldrandet, mognaden och döden. Med hjälp av naturreferenser såsom hösten fångar han det bitterljuva slutet.